Recension: What remains of Edith Finsh

2017 har stora chanser att gå till spelhistoriens bästa år. Året då berättelser i spelen tog det där avgörande steget att faktiskt överträffa alla andra medier. Det har vart på gång ett tag och utvecklingen har vart rak uppåtgående men 2017 passerade det gränsen.  Och juli är inte ens slut.

Jag tänker först och främst på två stycken spel som är mer än spel. Det första är mästerverket Nier Automata men det ska jag inte prata om nu.

Spelet som just avslutats är What remains of Edith Finsh. Utvecklat av en liten studio som heter Giant Sparrow.

Det tar inte många andetag in i spelet förän stämningen är satt. Vi är på väg mot barndomshemmet. Det är ett hus med många berättelser gömda i vartenda vrå. Och vrår finns det många av. Huset är byggt ovanpå sig själv och vissa rum som vi får besöka är helt fantastiska. Men hur bra stämning det än är och hur vackert det än är så är det känslan som stannar kvar. Varje rum bjuder på ett livsöde.

Det här är ingen berättelse som tar lättsamt på livet och döden. Det finns närvarande hela tiden.

Vad spelet lämnar hos mig är en ödmjuk känsla av nedstämdhet. Men också med tacksamhet att få finnas till och skriva min egna berättelse. Den som alla människor skriver.

2017 är året då spelmedia överträffade all annan berättarform. Och det tack varje Nier Automata och det här spelet.

Tack!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *